Onödig text från en misslyckad Ida med mackor i magen

Oj så trevligt och oh så bra! Nu har jag ätit tre mackor som för att för sista gången få njuta av mat innan hårdbantningen börjar i morgon. Var du hungrig? Nej. Men var det gott då? Nej. Snacka om onödigt, blir så arg på mig själv. Det här betyder ju bara att jag har ännu mer att gå minus och förbränna i morgon. Men det ska väl få mig motiverad till att inte äta i alla fall, för jag hatar ju bröd, det får jag ju inte äta. Jag saknar att vara helt uppe i tankar, galna tankar. Tankar som fick mig att undvika att svälja mitt spott i rädsla av viktuppgång, tankar som fick mig att gå fåniga omvägar som ibland bara var någon meter längre, tankar som räknade tuggor, tankar som cirklade runt planer och mat, godis och kakor - utan att jag rörde det. Åh, vad jag vill ha det så, för det var skönt. Det var kontroll. Jag kunde lita på mig själv vare sig jag satt i tvsoffan med familjen en fredagskväll eller handlade på Ica. Det som känns mest hemskt att erkänna är att det betyder att jag är friskare nu... Jag vill inte vara frisk. Jag vill bli sjukare för att slippa allt som har med obalanserat matintag att göra. Och nu vet jag vad jag pratar om, så det är inte det att jag inte vet att man egentligen mår sämre ju sjukare man blir, för jag har ju själv varit där. Men just nu är jag en sån självhatare att jag vill ha det så äckligt dåligt underbart. För visst är det ändå lite underbart att höra magen kurra, att se stjärnor blinka när man reser sig, att känna sig tom och orkeslös men ändå så stark att man aldrig ger upp, att känna benen, skelettet och se vågen gå minus för var dag. Åh, underbart!! Jag väljer ju själv om jag vill dit, och då borde jag ju också kunna!! Dock har jag känt mig så här målmedveten och peppad många gånger förut, men jag har aldrig lyckats på senare tid:( Det får mig att känna mig ännu mer värdelös. Åh, nu kom jag att tänka på mackorna som ligger som degklumpar i min mage och gottar sig, fy fan(!!!) Ångest. Aja, ska ta tag i mitt liv - BANTA. Är det bara jag i hela vida världen som aldrig lyckas?..:(