Arbete, mat, skola, sjukhus och vikt

Måste bli bättre på det här med ursäkter. Kring att slippa mat alltså. Jag använder de inte ibland för att jag egentligen pinsamt och skamligt nog vill äta. Fan vad vidrig jag känner mig nu. FY FAN SÅ VIDRIG. I morgon ska jag äta välling till frukost, hälla ut om möjligt och bara äta en halv portion lunch på jobbet. Ingen sallad för det resulterar bara i att jag äter för mycket. Det dåliga är att min "plast"syster jobbar på samma ställe och hon är väl insatt i min sjukdom- alltså inte rädd för att påpeka när jag tar för lite mat. Pinsamt, undrar vad de andra på jobbet tänker.

Jag längtar tills att skolan börjar. Men bara om jag är smal. Vägrar gå genom korridorerna med dessa lår och mage, armar och axlar. I skolan ska jag fan äta så lite att jag känner hungern gnaga sönder mig inifrån♥ Nu får jag fan panik! Noll chans att jag hinner gå ner typ 10 kilo FETT på 5 veckor?! Ångeeeeeeeeest. Saknar tiden då jag regelbundet gick till min doktor och pratade, vägdes och tog prover. Allt för att jag oftast bara blev sämre och sämre, lättare och lättare. Min favoritdoktor som jag tycke så mycket om. Som kom och satt sig på min sängkant och tittade oroligt på mig där jag låg inlagd på sjukhusets avdelning. Att få viktkontroll var vecka hjälpte mig bara mer att hitta motivationen till att lyckas och vilja gå ner varje vecka. Jag kände mig trygg och att någon fanns vid min sida. Nu får jag ingen jävla viktkontroll, ingen jävla inläggning på barnavdelningen (tackar väl gud för det, fast vill ni veta en hemlis? Jag önskar att tiden kunde spolas tillbaka  till då när jag låg där igen för då kände jag mig trygg - i anorexin, eller vad fan det är som jag har. UNS). Nej, jag är helt enkelt för gammal och främst för tjock. Varför skulle någon vara intresserad av att ta vikt på någon som mig..       

ensam