Spenderat mer än halva dagen med tårar rinnande längs mina kinder. Dumma jag. Bara förstör och misslyckas gång på gång. Familjen är trött på mig. De pratar inte med mig, de gnäller bara om mat. De ler inte mot mig längre. De stirrar bara tomt på mig med en djup besvikelse i deras ögon. "Jag var så förbannad på dig att jag hade kunnat släpa dig från soffan till köket i bara håret." Ja, där började min starka att-inte-gråta-och-vara-stark-mask att ge vika. Är rädd och orolig, vilsen. Jag har gråtit i telefonen när jag pratade godnatt med S. Han ville att jag skulle ta en buss till honom så att han kunde hålla om mig, men det gick ingen buss..
åh. :(<3
SvaraRaderaNej men fina <3 Visst, de är ju bara oroliga och så, men sånt där är aldrig kul att höra..
SvaraRaderaVar stark, vi finns här det vet du!