WHEN I'M ALONE

Låten jag långsamt blev sämre till i höstas.

Min pojkvän och jag har bestämt oss för att åka utomlands, till Cypern. Inom några veckor. Och tills dess ska jag tävla mot mig själv och med Ana, hon och jag ska hålla oss borta från kakor och godis från och med NU - Cypern. Och förhoppningsvis därefter också, men det är ett av dessa delmål att börja med. Popcorn är det enda "goda" jag får äta. Och sen ska jag börja med att aldrig mer äta dubbla mål, ikväll har jag typ småätit kvällsmat 4 gånger varav någon gång en frukt kom ner i magen, nästa lite fil och nästa lite gröt. Hemskt ju, sådär kan jag ju absolut inte hålla på. Förövrigt har dagarna gått okej. Ingen överätning. Har lyckats få till en del hoppade måltider. Idag har mamma och jag beställt bra-att-ha kläder till mig från H&M. Längtar nästan mest efter mina mjuka och tjocka Hello Kitty sockar. Fast klänningen ska bli bra den med;)

Igår var jag på en behandlingsform för äs. Familjeterapi i grupp. Min familj plus två andra med en döttrar som också är sjuka. Jag skulle redovisa ett patetiskt arbete efter lunchen och bröt ut i gråt där framför tavlan. Jättebra... Ångest efter lunchen, och jag kände mig bara så misslyckad och meningslös. Tredje gången jag gråter på såna där jävla behandlingar. Pinsamt. Jag är den enda som gör det också. 

På kvällen (igår) sov jag hos min pojkvän. Mamma smsade och frågade hur det blev med maten nästa dag (idag). Jag ljög och sa att jag skulle äta med S, men han jobbade heldag så det skulle jag givetvis inte. Hon blev så glad och hon trodde på mig. Då började jag gråta igen för jag kände mig så jävla ful och dum mot min älskade fina mamma som litar på mig och hoppas och önskar att jag ska vilja bli bra. Grät. S pappa kom in i rummet och pratade lite med mig. Vad snälla och gulliga alla är, och jag bara iggar all hjälp totalt. Fårskalle. Inte värd det. Jag åkte i alla fall hem idag, för jag behövde nog det efter allt kaos. S är så orolig, ibland äter jag för hans skull. Hoppas jag klarar det för alltid. För ingen klarar nog av mig i klorna helt på Ana, bara lite löst i famnen. Där vill jag ligga. Tillräckligt nära för att hon ska göra mig smal. Men vill ni veta en hemlighet? Jag saknar tiden då jag var inlagd på sjukhus, där kände jag mig trygg. Fast det var då, dit vill jag aldrig mer. Tänker på underbara Sara som spenderar sina dagar där just nu, du fixar det fina fina du!! 

 ♥