Det var då, vid vikt 53.

Jag saknar att kunna säga att jag är sjuk i en ätstörning, Jag saknar att folk ska påminna mig om att äta. Jag saknar att somna hungrig och frusen om nätterna. Jag saknar att ha ständig kontakt med Calle på sjukhuset. Jag saknar er, som vet hur det är. Jag saknar att inte få vara med på idrotten. Jag saknar att granska mitt yttre i spegeln innan jag hoppar in i duschen, för att se att höfterna nog allt blivit lite smalare. Jag saknar att kunna ha mina w24 jeans. Jag saknar att kunna bli förvånad över att jag faktiskt har blivit smalare. Jag saknar att bli kallad smal. Jag saknar känslan av att folk reagerar på min viktnedgång. Jag saknar att få ångest av en extra tugga. Jag önskar att jag hade kontroll. Jag önskar att jag blir manisk. Jag önskar att jag blir en robot. Jag önskar att jag blir perfekt. Jag önskar att jag blir vacker. Nu längre påminner aldrig mamma och pappa mig om att äta, för jag äter ändå. Nu längre kan jag inte luta mig fram utan att magen hänger som en fettklump. Jag ska skriva upp allt i min Shapeup app igen. Jag ska jogga 3 gånger i veckan. Jag ska promenera varje dag, och aldrig ta några genvägar. Jag ska hålla mig borta från sötsaker och andra ångestrelaterade saker, för det hotar med kräkning och okontroll. Jag ska granska min kropp varje dag, alla fettsamlingar och gropar i huden. För då blir jag äcklad. Och manad.